Senaste kapitlet

Nu känner jag gråten i halsen.
Fan dig Stephanie att du alltid ska gråta!! Jag sväljer hårt och kramar honom.
Hans mun formas till ett o men kramar tillbaka.
-------------------------------------
Stephanie perspektiv:
Just nu sitter jag på min lilla säng och tänker på mitt beslut.
Jag fattar inte att jag kommer göra det men det är nog bäst för alla.
Och det har vart så komplicerat sen jag kom hit. Mycket drama.

Jag tar min stora resväska ner för trapporna och där står Ogge med stora ögon och tittar på mig.

"Och vart ska du" sa han fundersamt.

"Jag ska tillbaka till Frankrike" sa jag medans jag kände att klumpen i halsen började komma tillbaka.

"Varför?!" Skrek han och drog bak sitt hår.

"Jag orkar inte, allt jag hade här var Oscar och nu när vi inte är tillsammans längre känns det som att jag är ensam. Och ärligt talat så ville jag inte riktigt komma tillbaka till Sverige, jag hade det nästan bäst i Framkrike" sa jag rak på sak.

Han tittade på mig och började bli tårögd.

Jag kramade honom en lång tid tills våra föräldrar kom.

"Gumman är du säker på att du vill åka?"frågade pappa med en ledsen röst.

"Ja" sa jag.

Han gick fram till mig och kramade mig, sedan kom hela familjen och det blev grupp kram.

Jag kommer verkligen sakna Ogge.

"Vi måste gå nu" sa mamma och började gå ut ur huset.

Jag tog min resväska och började gå mot bilen.

(1 timme efter)

Nu var vi äntligen i Arlanda. Det tar typ hundra år att åka dit känns det som.
Hela resan har jag haft en klump i magen. Såhär var det inte förra gången jag åkte.

Det ända jag kan tänka på är Oscar.
Jag kan inte få bort honom.

Skulle jag ha sagt att jag ska åka till Frankrike? Eller han förtjänar inte att få veta det.

Jag skulle precis gå igenom poliskontrolen men då kom Oscar plötsligt fram. Precis som på filmerna.
Killen kommer och stoppar att tjejen ska åka för att han älskar henne.

"Snälla Stephanie åk inte" sa han med en gråtfärdig röst.

"Hur visste du att jag skulle åka?" Sa jag kaxigt.

"Spelar ingen roll. Men Stephanie jag älskar dig med hela mitt hjärta. Det jag gjorde var fel. Men snälla ge mig en chans till. Då ska allt bli perfekt" sa han och tog mina händer.

Jag drog bort mina händer och backade bakåt.

"Skadan är redan gjord" sa jag och började gå.

Han vände mig om och tryckte mig tätt intill honom.

"En sista kyss" viskade han fram.

Jag kysste honom passionerat och sedan puttade jag bort honom.

"Hej då Oscar" sa jag och gick igenom poliskontrolen.

Så det här är slutet på vår kärlek.
Trodde aldrig att han skulle betyda så mycket för mig.

Slut


Ja det var slutet på The lucky one hoppas ni gillade slutet och hela novellen. Kommentera vad ni tyckte skulle betyda mycket <3
Imorn kommer det ut vår nya novell
Change my mind :)
Sprid vidare till vänner,foooers eller vad ni vill så blir tusen gånger lyckligare! :D
Puss och kram Gabriella <3 :*

Senaste kapitlet:

" Jag kommer ångra det här..." Tänker jag.
Aja YOLO tänker jag och lutar mig fram till henne och kysser henne.
-------------------------------------
Stephanies perspektiv:
Jag sitter helt i en annan värld och plötsligt kysser Felix mig.
Jag knuffa bort honom och så ställde jag mig hastigt upp.

"Vafan håller du på med?! Kan du inte fatta att jag är redo för ett förhållande! Alla killar är likadan! Idioter allihoppa!" Skriker jag ut.

Jag kastar en kudde på honom och sedan springer jag iväg mot hallen.

Jag känner att jag vill gråta igen. Tårarna forsar ner för kinderna igen. Varför måste killar vara så här med mig? Jag är fan inte en docka dem kan leka med.
Oscar varför var du tvungen att krossa mitt hjärta?

Jag springer ut ur Felix hus och springer det snabbaste jag kan till tunnelbanan.
Jag ser dörrarna till tåget håller på att stängas, jag sprang och jag hann.
Jag kommer in i tåget och alla tittar på mig.
Jag kände att jag fortfarande grät, jag torkade snabbt bort tårarna jag har på kinderna.

(20 minuter senare)

Jag rusar in i mitt hus och den första jag träffar på är Ogge.

"Stephanie vad har hänt du ser helt förstörd?" Sa han och kom fram till mig.

"Jaha nu bryr du dig. Det har gått en hel vecka och du har inte märkt att jag är helt förstörd. Du är verkligen den sämsta brorsan" sa jag och började gå upp till mitt rum.

"Stephanie förlåt att jag inte funnits för dig. Jag har aldrig trott att du bryr dig att jag bryr mig om dig. Så jag har aldrig bryt mig" sa han dramatisk.

Jag stannade och tänkte efter och sedan fortsatte jag gå upp till mitt rum.

Jag slängde mig på sängen som vanligt och började gråta som om jag hade aldrig gjort det förut.

Oscar varför gör du såhär mot mig. Du har krossat mitt hjärta i tusen bitar. Du visst att jag var helt förälskad i dig.
Men nu hatar jag dig mer än pesten.
Jävla idiot!

Ogges perspektiv:
Jag sitter i soffan och tänker hur dum jag vart men plötsligt plingar det på.
Jag går och öppnar och där står Oscar helt deppig ut.
Nu fattar varför Stephanie är helt förstörd, Oscar har gjort henne något.

"Vafan har du gjort Stephanie!" Skriker jag ut så att han hoppar till.

Han står stilla och säger inte ett enda skit.

"Svara då!" Skrek jag en gång till.

Han svarade inte.

Jag tog tag i han tröja och var precis på väg att slå honom.

"Vänta Ogge!" Skrek Stephanie.

Hon gick fram till oss och tog bort greppet jag hade på Oscars tröja.
Sedan ställde hon sig framför honom och gav honom en smäll i ansiktet.

"Stephanie förlåt att jag sårade dig"
Sa han svagt.

"Din jävla otrogna idiot! Hur kunde jag någonsin tro på dig?! Du har krossat mig Oscar, jag är helt förstörd. Kan du fatta det!" Skrek hon ut.

Oscar tittade ner på sina fötter och sa ingenting.
Jag tittar på Stephanie hon man ser att hon fäller en tår.



Kommentera vad ni tyckte om kapitlet :) Och tack för alla era fina kommentarer från andra kapitler :)
Och sprid vidare skulle betyda sjukt mycket.
Och om någon vill snacka om the fooo med mig är det bara att kika "thechileena" :)
Puss och kram <3 //Gabriella

Senaste kapitlet
Plötsligt får hon oxå syn på killarna och stelnar till och sväljer hårt.

När killarna ser oss åker Oscar mungipa direkt ner.
Han kommer fram till oss och.
-------------------------------------
Stephanies perspektiv:
Han kommer fram till mig och tittar på mig helt normalt.
Sedan vinkar han och går iväg med Omar.

Det var det konstigaste jag vart med om. Han sa inte ens hej. Han bara vinkade. Vad är hans problem?
Är han arg på mig för att jag gick på bio med Felix? Eller är det för igår? Eller var det något helt annat jag inte är medveten om?
Jag vill inte förlora Oscar.
Jag älskar honom. Ingen annan.

Jag tittade på Felix och han såg fundersam ut.

"Vad var det där?" Sa han och drog bak sitt hår.

"Jag vet verkligen inte" sa jag tillbaka.

~1 dag efter~

Jag har ringt Oscar minst 100 gånger och han svarar inte.
Jag vet verkligen inte vad jag har gjort för fel.
Men tänk om hans mobil var ur ladd? Men det är inte en sån stor chans tror jag.
Han svarar inte heller på sms.
Jag börjar bli desperat.
Hela den här dagen har jag bestämt mig att försöka nå Oscar det är mitt mål.

~3 dagar efter~

Dem här tre dagarna har jag bara fortsatt ringa Oscar men svarar fortfarande inte.
Är det slut mellan oss? Det vill jag verkligen inte.
Jag bara gråter och gråter. Jag kan inte fatta att det här händer. Vi var så lyckliga.
Vad hände egentligen?
Vi hade så mycket kärlek, hur kunde det bara försvinna?
Det enda felet jag gjorde var att gå på bio som en vän med Felix.
Men jag hann ju inte förklara det för Oscar.
Han gav mig ingen chans.
Allvarligt dem här tre dagarna har jag vart instängd i mitt rum och gråtit och sen har jag försökt få tag på Oscar.
Kan det bli värre?
Kommer jag gå igenom samma smärta som i Frankrike?
Jag är rädd för det.

I allt tänkande hörde jag någon knacka på min dörr.

"Oscar?!" Brast jag ut.

Dörren öppnades och det var mamma som var där.

"Det är lunch gumman, kom ner och ät" sa hon och började gå ner.

Jag mår sämst här och min mamma bryr sig knappt. Jag vill tillbaka till Frankrike om sakerna inte blir bättre.

Jag ställde mig och gick ner till köket. Där satt mamma, pappa och Ogge.
Jag satte mig bredvid Ogge.

Under hela lunchen sa jag ingenting.
Jag tror dem börjar märka att nåt ät fel.

"Stephanie varför har du inte träffat Oscar dem här dagarna?" Frågade Ogge.

Det kändes som en smärta i hjärtat när jag hörde hand namn.
Jag hade lust att börja gråta igen.

"Fråga honom" sa jag kallt och rusade upp till mitt rum.

Jag låste dörren efter mig och sedan la jag mig på sängen och fortsatte gråta.

Varför jag av alla människor i jorden?

Omars perspektiv:

"Oscar det har gått en vecka sen du pratade med Stephanie ska du inte ringa henne?" Sa jag till Oscar allvarligt medan han höll på med sin mobil.

"Omar ska jag säga dig en sak" sa han tittade upp från mobilen.

"Vadå?" Sa jag.

"Jag har träffat en ny och jag vet inte" sa han osäkert.

"Va?! Är du otrogen mot henne?!" Skrek jag ut.

"Ehh jag vet inte" sa han och ryckte på axlarna.

Jag satte mig ner och tänkte efter en stund.

"Om du verkligen vill va med den här andra tjejen tycker jag att du ska göra slut med Stephanie" sa jag till honom.

"Mm det har du rätt i men ska göra slut med henne senare ska träffa Malin nu" sa han och ställde sig upp.

"Aha hej då på dig" sa jag.

Stephanies perspektiv:

Nu har jag bestämt mig att gå ut och shoppa för att få bort all depp.
Den här veckan har jag bara gråtit så jag vill muntra upp mig lite.
Jag kan fortfarande inte fatta att Oscar fortfarande inte ringt mig.
Hur kan han göra så här mot mig.

Jag fixade mig riktigt fint och sedan for jag iväg till stan.

(20 minuter senare)

Jag går av tåget och började gå mot gallerian.
Jag går en bit sen ser jag två personer med läpparna intryckta mot varandra och håller om varandra. Det är inte vilka som helst det är Oscar. Jag kan inte tro det jag litade på honom jag gav honom mitt kärlek vad gav han med mig? Jo han hånglar med en blondin. Jag har fastnat jag gråter inte, jag skriker inte, jag tänker inte. Jag står still och kollar på dem. Min hjärna är tom. Oscar vänder sig om och kollar på mig med en orolig blick.

Kommentera vad ni tycket om kapitlet och få en kaka :D Haha nä skoja men sprid gärna vidare! :)
Hoppas ni tyckte om kapitlet :)
Och jag ville bara säga tack till min underbara vän Helin för att ha gett mig inspiration till det här kapitlet :)
Mycket kärlek till alla läsare <3
Puss och kram // Gabriella <3