The fooo novell

Jag kommer ihåg hur han kysste mig mjukt på läpparna. Jag fick samma känsla varenda gång han kysste mig. En känsla som jag inte kunde känna utan honom. En känsla som inte gick att beskriva. Han släppte kyssen och tittar djupt in i mina ögon. Dem såg sorgsna ut kommer jag ihåg. Men jag reagerade inte på det. Det ända jag tänkte på var hans ögon, dem var fantastiska som glittrande vatten.

"Jag älskar dig mest av allt" sa han och smekte min kind. 

"Jag älskar dig också" sa jag och log. 

Han lutade sig fram och kysste mig passionerat. Han släppte kyssen och tittade djupt in i mina ögon. Hans ögon såg vattniga ut nu. 

"Är det något fel?" frågade jag. Jag kände oron i mig. Den oron som var då liten jämfört med nu. 

"Nej. Du är bara så fin." sa han och torka bort tårarna. 

Jag tittade på honom snett. Och han försökte le. Han såg ledsen ut, inte glad som han brukade vara. Han kysste mig igen, men det kändes nästan som ett förväl. 

"Jag måste gå nu" sa han.

"Okej, vi ses sen" sa jag och verkligen trodde att jag skulle få träffa honom igen. Hur kunde jag inte förstå det? 

Det gick dagar utan att svarade på mina sms eller när jag ringde. Det senaste sms:et jag fick av honom var "Jag älskar dig Stephanie". Han skickade det efter han gick hem ifrån mig. 

Jag började bli desperat. Jag fick panik. Flera tankar hade gått igenom mitt huvud, som att det kunde ha hänt något med honom. Hade han varit i någon olycka och hamnat på sjukhuset. Eller hade han dött. Den tanken gjorde mig galen. 

Till slut bestämde jag mig att gå hem till honom. 

Jag gick nervöst fram till dörren. Jag plingade på och man hörde hur någon gick mot dörren. Jag fick en klump i magen. Dörren öppnades och jag såg en främling. 

"Ehh är Felix hemma?" frågade jag nervöst. 

"Vem är det?" sa främlingen kaxigt. 

Jag kommer ihåg hur mitt hjärta började slå fortare. Det kändes som att jag skulle få en hjärtattack. Den känslan jag fick då, den gjorde mig rädd. Alltså mer rädd än döden. Förens då hade jag förstått att Felix var borta. 

"Om du menar någon som bodde här förut så har dem flyttat" sa främlingen och betonade bodde. 

Bodde är det orden som jag kommer ihåg exat hur han sa. Felix "bodde" där, men inte längre. 

"V-vart har dem flyttat" sa jag med gråt i halsen. 

Min puls då ökade för varje sekund som gick. Rädslan blev bara större och större. Det kändes som att den aldrig skulle gå bort. Och det gjorde den inte. Den är fortfarande kvar inom mig, men jag låtsas som att den inte finns. 

"Dem har flyttat till England"

Efter dem orden var jag död inombords. 

~

Hej! 

Vad tyckte ni om kapitlet? Hoppas ni tyckte om den! Har jobbar hårt med den :) 

Man kan säga att det här var prologen, som ni läste nyss.

Sprid vidare skulle betyda mycket! <3

Kommentera om ni vill att jag ska fortsätta :)

XOXO 

Writen by Gabriella Pozo